Två undandragna argument

Jag har väldigt svårt att acceptera Harmans användning av Heideggers withdrawal i relation till Latour, inte för att jag vet något om Heidegger, men för att det tycks lösa upp det som var så fint med ANT - att det inte på förhand är möjligt att avgöra var olika gränser går. Det är nog en lite fördomsfull läsning av Harman att tro att han med sin totala avgränsning mellan objekt och dess delar skulle tillåta en sådan gräns utgöras av en förutfattad mening. Snarare säger han att vi inte kan veta vilka objekt som är riktiga, vi kan bara indirekt anta att de finns och att de är undandragna.
Vidare säger han att vi måste ta konstruktionen av relationer på största möjliga alvar - precis som Latour tar nätverket på alvar. "Follow the actors!" gäller även i Harmans värld, men det krävs mer arbete för att följa dem då varje relation kräver en noggrannare studie?
I Bryants fina tribut till Harman i veckan (länk kommer) går han igen ett par punkter som han trots deras olikheter uppskattar och ser som oerhört befriande för ett filosofiskt arbete. Några av dem tål att upprepas, så som att Harmans objekt aldrig är fullt fixerade och därmed bjuder på överraskningar eller oväntade beteenden. Här tycks Harman och Latour/DeLanda vara diametralt motsatta varandra, då de senare ser en befrielse i att bara titta på det vi vet/kan veta någonting om, dvs hur saker affekterar varandra. Om något överraskar oss är det för att vi har missat ett beteende.. För både Harman och DeLanda är objekt outtömliga, men för den senare är detta inget problem då vi i teorin skulle kunna mappa upp ett oändligt antal perspektiv av assemblaget. I praktiken är i alla fall läxan att världen alltid är rikare än vår tillgång till den, och vår tillgång till världen är alltid rikare än våra modeller och kritiker av den.
Det jag skulle vilja tillföra som en fantastisk potential förutsatt att den fick ett större genomslag är förståelsen av helheten som något utöver dess delar. Det är något av en klyscha, men detta är ju det som Harman säger: ett objekt är inte sina delar. Delarna är inte heller objektet. Kärrholm dök ner i detta med en skala av fluiditet (sort, kropp, nätverk?). Paret Territorialisering och deterritorialisering kan nig vara ett bra verktyg i att beskriva detta. På en skala kan objektets delar verka för att stärka det eller lösa upp det. Den ena extremen är ett totalt otillgängligt objekt, den andra är ett totalt upplöst dvs icke-existerande objekt.
För att komma till saken(arkitekturen):
Det första argumentet är att vi alltid kan göra mer än vad vi kan förstå. Kontroll i en byggprocess är en chimär, slutresultatet är alltid rikare än vad vi föreställde oss. Med argumentet kan vi försöka motarbeta en alltför teknokratisk process, samt en alltför idealistisk process där ett välgenomfört koncept är ett självändamål.
Det andra argumentet är att byggnaden inte är dess delar. Byggnaden (platsen/staden) måste förstås som en helhet som är något annat än dess delar.
Här finns en potential att hitta gränssnitt gentemot andra inblandade i processen genom att beskriva skillnaden mellan expertis i delar eller helheten..