Gestaltning av objekt

Reflektioner löst knutna till Evgeny Morozovs text Form and Fortune:

Som designer är det lätt att trampa fel i ett filosofiskt eller ontologiskt system. Lyssnar man på vad arkitekter och fotmgivare säher blandar de ofta ihop essens, syfte, mål, form och funktion, utan någon synbar rigorösitet. Att skapa ett objekt handlar inte om att systematisera alla objekts logik, eller ens placera in det i en viss logik men att konfigurera just detta objektets logik.

Här finns en intressant semantisk linje att följa:
När vi på mitt företag pratar om design eller formgivning använder vi ordet gestaltning. Varken design eller formgivning förekommer någonsin. Här finns en parallell att dra till teaterns gestaltning. Ett sätt att förstå teater är som ett skådespel, där riktiga människor tar på sig masker och spelar ett spel för en publik. Ett annat sätt att se det är att se teatern som ett rum där riktiga människor kan testa riktiga relationer och handlingar. Istället för skådespelare är man aktör.
Aktören blir sin roll genom att handla. Gestaltningen uppstår i hur aktören agerar gentemot sina medaktörer och publiken. Tillsammans konstruerar man något som sker på riktigt.

En gestaltare måste sätta samman objekt så att de agerar med varandra och gentemot sin omgivning. Detta är någonstans grunden för all gestaltning: att skapa en gruppformation som kan uppfattas och agera som en individ gentemot andra individer och grupper.

För att gestaltningen ska lyckas måste det både finnas starka sammanhållande relationer inom objektet, samt krafter utifrån som stabiliserar det ytterligare. Men det behövs också relationer som öppnar upp det och möjliggör interaktion.

Om vi bara funderar över interaktionrn så kan den självklart ske på flera plan samtidigt. För att återgå till en scenisk gestaltning, så består interaktioneb med publiken både på en materiell och diskursiv nivå om vi nu för en stund separerar dem båda:
Publiken och aktörerna måste på något vis dela rum. Aktörerna måste ses och höras. Denna relation kan å ena sidan endast uppfylla ett mediativt grundkrav, dvs den kan vara en "osynlig" relation som tillsynes bara tillgängliggör gestaltningen. Det kan också motverka gestaltningen, pga dålig sikt, PA, obekväma stolar eller dålig belysning, eller så övergår den rumsliga upplevelsen i en kvalitativ upplevelse: "Pjäsen var inte så bra, men ljudet var fantastiskt".
Likaså kan agerandet i sig vara överordnat intrigen, eller tvärtom. Scenografins eller språkets stil kan vara ett hinder eller en förstärkare, aktörernas utseende kan vara en behållning i sig eller något som motverkar kommunikationen.

I slutänden är akten en gruppformation (ett objekt) som ska interagera med publiken både som individer och som grupp. Kvaliteten på akten bedöms helt och hållet hur stark denna relation är och den enda logik som räknas är de som får objektet att fungera.

Det som spelar roll är inte nödvändigtvis det mest generella för objektet, utan det mest specifika. På det viset kan ett objekt handla om så olika kategorier som möten, dörrar och färgen rött.