Rivningen av bygganderna 1972, mindre än tjugo år efter att de byggdes, har betecknats som modernismens död inom arkitekturen. Det övergripande narrativet är (gravt förenklat) att byggnaderna revs för att de skapade social misär trots att de var byggda för att tillgodose en modern och upplyst framtid. Istället för att lösa problem sades modernistisk arkitektur skapa problem.
Kritik av storskaliga modernistiska projekt såsom det svenska miljonprogrammet ledde till mer eller minde till slutsatsen att man inte ska försöka lösa samhällsproblem med arkitektur.
Till detta kom rivningar av äldre miljöer (ex klarakvarteren i stockholm) och andra ingrepp i stadsmiljön (almarna) där medborgarna vände sig emot planerarna och politikerna, något som fortfarande finns kvar i det kollektiva minnet.
Det är felaktigt att säga att man inte trodde att man kunde påverka samhället med det man byggde, men arkitekterna blev rädda för sig själva. Hur kunde det bli så fel? Man provade att göra om allt utom det man hade gjort sist. Mer dialog med brukare, mer variation, inga platta tak, mindre öppna ytor etc.
En hypotetisk sammanfattning av byggbranschens aktörers historia:
1800-tal:Bygger på den förenklade bilden att makt består i pengar och social status samt ämbete. Myndigheternas makt är begränsad men total inom dess område. Kapitalister agerar relativt fritt. Medborgare förväntas behandlas efter klasstillhörighet, och därmed inte sälla högre krav än vad deras ställning erbjuder.
Brukaren - Liten politisk makt. Små materiella anspråk.
Politikern - Auktoritär, begränsat handlingsutrymme.
Byggherren - Nära produktion och förvaltning. Mer kapital, mindre lån?
Byggindustrin - Dåligt koordinerad, stora konjuktursvängningar, konfliktfylld.
Arkitekten - Begränsade arbetsuppgifter, nära byggherre och byggare. Konstnärliga ideal inom stil.
MODERNISM:
Brukaren - Ökande rättigheter. Ökade materiella anspråk.
Politikern - Auktoritär, ökat handlingsutrymme.
Byggherren - Politiskt driven. Mindre kapital, mer lån.
Byggindustrin - Väl koordinerad, större organisationer, mer styrning.
Arkitekten - Omfattande arbetsuppgifter, högre abstraktionsgrad. Politiska ideal "utan stil"
Under 1900-talet formas ett samhälle där en spiral med nya tekniska och ekonomiska resurser banar väg för medborgerliga rättigheter och genom den en politisk makt som involverar sig mer och mer i att leda samhället. Medborgare får inte bara mer att säga till om, de blir medvetna om möjligheten till fler rättigheter och bättre levnadsstandard. Man befinner sig fortfarande i en transaktionsfas där gamla roller lever kvar.
POST-MODERNISM
Brukaren - Stora rättigheter. Stora materiella anspråk.
Politikern - Opportunistisk, omfattande ansvar, mindre handlingsutrymme.
Byggherren - Stora organisationer med avkastningskrav och abstrakt förhållningssätt till byggandet. "Marknadsanpassad"
Byggindustrin - Managementorienterad, stora organisationer, stort inflytande.
Arkitekten - Omfattande arbetsuppgifter, begränsat inflytande, ambivalent inför sin roll. Ambivalent till ideal. Stilen är fri.
Rollfördelningen i samhället har nu löpt igenom fullt ut, där rättigheter består i en demokratisk (politiskt) rätt och en ekonomisk rätt. Ämbeten har ingen legitimitet i sig självt, om de inte förhandlar ekonomisk och eller politisk makt. Myndighetsutövande testas hela tiden gentemot demokratiska rättigheter. Det som byggdes upp under modernismen finns fortfarande kvar, men handlingsutrymmet är mindre då samhällskroppens relationer har ett mindre moment och är mycket mer stabiliserade i bemärkelsen statiska.
Vårt antagande är att en tidigare arkitektkoll innebar en ganska begränsat handlingsutrymme (monumentalbyggnader och vissa fasader) som var given pga en en viss ställning i samhället som starkt hängde ihop med att arkitekten skulle tillgodose att byggnaderna nådde upp till samhällets (givet av gud) konstnärliga ideal. Arkitekten skulle skapa det goda. Arbetsuppgifterna var begränsade, men inom dem hade man någon sorts absolut makt, förutsatt att man arbetade inom rätt stil.
Idag är arbetsuppgifterna breddade, arkitekter medverkar i alla former av byggande, men handlingsutrymmet utgår ifrån att uppfylla byggherrens och samhällets krav. Det första är ekonomiskt och det andra är politiskt. Vidare är arkitektens ansvar begränsat i relation till dem båda. Ansvaret är i första hand gentemot beställaren och beställaren skriver helst över ansvaret på byggindustrin. Att göra det goda är å ena sidan formaliserat i form av myndighetskrav och lagar, å andra sidan formulerat i ekonomiska krav (t ex i form av relation mellan BRA och BTA). I gengäld är stilen fri.
Arkitektens kris består i att självbilden fortfarande baseras på den tidigare roll där där arkitekten skulle vara en garant för det goda. Det skulle kanske vara ok om det inte var för det ökade utrymme arkitekterna fick under skiftet mellan det för-modernistiska och det post-modernistiska. Under modernismen friades man både från bojorna av det som var riktigt, samtidigt som man fick lägga till en politisk dimension av det konstnärliga utövandet. Genom sin tidigare roll som garant för det goda, fick man vara med och formulera det nya goda. Det man inte förutsåg var att även arkitekterna skulle bli av med sina privilegier och att ett större arbetsområde ger större konsekvenser, framförallt när det blir fel.
No comments:
Post a Comment