Arkitektur har ju som bekant utforskats ur språkligt perspektiv. Men text är mer som rum än rum är som text.
Vi tänker ofta på text som kronologisk, men det är bara ett sätt att följa det. (Ljud är kronologiskt, inte text.) Som läsare är du precis som rumsligt subjekt positionerad i texten, med en möjlighet att röra dig, fritt, men med rumsliga begränsningar. Om du vill ta dig ur texten måste du lämna den, gå ur den, till ett annat rum, som nödvändigtvis inte måste vara text, men alltid ett rum. Vi säger oftast att vi är inne i en bok, precis som vi säger att vi är inne i ett rum, men egentligen är både rummet och boken per definition utanför oss. Prepositionen "i" innebär att man har skapat en relation med rummet/texten som ger oss upplevelsen att vara omslutna.
Till skillnad från byggnader så skiljer vi inte på exteriör eller interiör text, den skapar samma relation. Relationen till arkitektur är givetvis likadan, det är inte en fundamental skillnad att vara utanför eller inne i en byggnad, dess möjlighet att skapa en relation till subjektet är samma.
Att bläddra är precis samma sak som att öppna en dörr, eller kanske en garderob. Du måste förflytta dig för att se, du måste utföra ett arbete för att ta in eller uppslukas. Ljus, skala, textur spelar roll i hur relationen uppstår. Och du befinner dig alltid på utsidan.
ANTECKNINGAR OM ETT MATERIALISTISKT FÖRHÅLLNINGSSÄTT TILL ARKITEKTUR.
CNC power tools?
En sak jag gått och grunnat på i några timmar nu är om sk power tools (skruvdragare, handfräsar, cirkelsågar etc) skulle kopplas samman med CNC-styrning för att skapa en sorts semi-automatiserade verktyg att använda in situ, eller som komplement till andra maskiner.
Vilka maskiner skulle det vara, och hur skulle de användas?
Min första tanke var kapsågen med automatiska vinklar och stopp. Skulle kunna kombineras med streckkod / qr-läsare för att på plats gera reglar etc.
Nästa steg är då den handhållna cirkelsågen som dels skulle kunna ställa vinkel för att gera kanter på skivmaterial. Detta borde ju då kompletteras med en styrskena som kan ställas in med olika vinklar för att snabbt såga upp polygoner av skivor. Ett eggcrate-bord med en cnc-styrd styrskena skulle kunna vara nog för att hantera ganska komplexa former, åtminstone för triangulerade ytor och origami-liknande strukturer. I det sista fallet tappar man lite poängen eftersom det handlar om skivor som alltså ska prefabbas, men fördelen skulle vara att en sådan maskin skulle kunna finnas även hos ett mindre snickeri som använder det i sitt vanliga workflow, där "normala" paralella skär kan göras med samma maskin som mer komplexa saker. Vissa produktionsfiler kanske kommer från K, andra gör man själva, och vissa kommer från A/IA.
För borrmaskiner skulle våg/lodmätare vara intressant, inte för att få det just rakt, men för att få det rätt när det ska vara snett. En snickare har nog inga problem att få det rakt, men t ex vid montering av prefabbade inredningselemen skulle en x/y mätare vara grymt.
I rumskala är det kanske inte robotkraften eller -precisionen som är det viktigaste, men möjligheten att tillföra det som är avvikande. Exv borde en robot kunna rita ut alla lättväggar på en betongplatta, inkl dörrlittera, reglar, don etc. En sådan robot kan vara väldigt "lätt" i relation till fräsar och svarvar.
Kanske är det mest intressant om olika verktyg skulle kunna prata med varandra. Vattenpass som ritar ut och höjdsätter linjer i relation till byggnadens olika plushöjder eller skruvdragare som vet hur djup skruven sitter i regeln.
Vad finns idag?
Vilka maskiner skulle det vara, och hur skulle de användas?
Min första tanke var kapsågen med automatiska vinklar och stopp. Skulle kunna kombineras med streckkod / qr-läsare för att på plats gera reglar etc.
Nästa steg är då den handhållna cirkelsågen som dels skulle kunna ställa vinkel för att gera kanter på skivmaterial. Detta borde ju då kompletteras med en styrskena som kan ställas in med olika vinklar för att snabbt såga upp polygoner av skivor. Ett eggcrate-bord med en cnc-styrd styrskena skulle kunna vara nog för att hantera ganska komplexa former, åtminstone för triangulerade ytor och origami-liknande strukturer. I det sista fallet tappar man lite poängen eftersom det handlar om skivor som alltså ska prefabbas, men fördelen skulle vara att en sådan maskin skulle kunna finnas även hos ett mindre snickeri som använder det i sitt vanliga workflow, där "normala" paralella skär kan göras med samma maskin som mer komplexa saker. Vissa produktionsfiler kanske kommer från K, andra gör man själva, och vissa kommer från A/IA.
För borrmaskiner skulle våg/lodmätare vara intressant, inte för att få det just rakt, men för att få det rätt när det ska vara snett. En snickare har nog inga problem att få det rakt, men t ex vid montering av prefabbade inredningselemen skulle en x/y mätare vara grymt.
I rumskala är det kanske inte robotkraften eller -precisionen som är det viktigaste, men möjligheten att tillföra det som är avvikande. Exv borde en robot kunna rita ut alla lättväggar på en betongplatta, inkl dörrlittera, reglar, don etc. En sådan robot kan vara väldigt "lätt" i relation till fräsar och svarvar.
Kanske är det mest intressant om olika verktyg skulle kunna prata med varandra. Vattenpass som ritar ut och höjdsätter linjer i relation till byggnadens olika plushöjder eller skruvdragare som vet hur djup skruven sitter i regeln.
Vad finns idag?
Digital vernacular
Sökandet efter en digital vernakulär arkitektur är nog inte vare sig en folklig arkitektur, inte heller en gräsrotsark eller populär arkitektur. Det ärväldigt mycket en arkitektur av arkitekter men som utgår från två aspekter: en lokal förankring (tekniskt, ekonomiskt och socialt) och en digitalt produktionssätt.
Det senare är nog ganska enkelt men jag kan bli mer speiik efter att jag förklarat det förra:
Arkitekturen måste utgå ifrån lokala förutsättningar: det som är rimligt att göra i LA är inte nödvändigtvis rimligt i Paris, Bergen eller Malmö. Detta handlar såklart om klimat, solljus, dygnsrytmer och säsonger, men också om tillgängliga och ekonomiska produktionssätt och material, hantverkskunnande och organisation inom byggsektorn.
Kulturellt/socialt spelar såklart existerande förställnigar kring smak/klass in, men eftersom att vi tror på att de är konstruerade av en massa andra byggatenar, tror vi inte att vi måste använda existerande preferens/referensramar för att bygga nya.
Socialt tror jag snarare att en vernaculär digital arkitektur tar utgångspunkt i lokala frågor (som inte behöver vara unika bara här) och jobbar med lokala aktörer som inte är beroende av globala lösningar. Gehry i LA är kanske vernaculär, men inte i Bilbao. Foreign Office är det kanske i Yokohama, men inte i London. Det handlar mindre om stil än sammanhang och framförallt vilken kund och brief man har - och framförallt hur resultatet agerar.
En arkitektur som svarar på konkreta materiella frågor i sin samtid kan vara fånga en plats kultur tror jag, utan att den behöva reproducera förställningar om vi och dom - men för att göra det behövs tron på att vi och dom inte är de enda byggstenarna. Receptet en del Zlatan och en del skånelänga tror jag inte är det mest intressanta (men det kanske funkar..)
Till sist: det digitala handlar om ekonomi. Genom att använda digitala produktionsmedel både i att ta fram, fördjupa och producera arkitketuren tillsammans med alla förgånde aspekter tror jag de bärande lösningarna kan bli mer unika och mer relevanta. För att det ska vara möjligt tror jag att det måste finnas en tro på att verktygen, från skiss till produktion kan vara så skarpa och bärande att de integreras i projektet från början.
Det fina med detta förhållningssättet är att det måste tautgångspunkt i beställare som finns, frågeställningar som måste lösas, produktionssätt och tekniker som existerar och lösningar som byggherren har råd med. Allt detta finns, men det som saknas är arkitekterna som ser till att det händer.
Det senare är nog ganska enkelt men jag kan bli mer speiik efter att jag förklarat det förra:
Arkitekturen måste utgå ifrån lokala förutsättningar: det som är rimligt att göra i LA är inte nödvändigtvis rimligt i Paris, Bergen eller Malmö. Detta handlar såklart om klimat, solljus, dygnsrytmer och säsonger, men också om tillgängliga och ekonomiska produktionssätt och material, hantverkskunnande och organisation inom byggsektorn.
Kulturellt/socialt spelar såklart existerande förställnigar kring smak/klass in, men eftersom att vi tror på att de är konstruerade av en massa andra byggatenar, tror vi inte att vi måste använda existerande preferens/referensramar för att bygga nya.
Socialt tror jag snarare att en vernaculär digital arkitektur tar utgångspunkt i lokala frågor (som inte behöver vara unika bara här) och jobbar med lokala aktörer som inte är beroende av globala lösningar. Gehry i LA är kanske vernaculär, men inte i Bilbao. Foreign Office är det kanske i Yokohama, men inte i London. Det handlar mindre om stil än sammanhang och framförallt vilken kund och brief man har - och framförallt hur resultatet agerar.
En arkitektur som svarar på konkreta materiella frågor i sin samtid kan vara fånga en plats kultur tror jag, utan att den behöva reproducera förställningar om vi och dom - men för att göra det behövs tron på att vi och dom inte är de enda byggstenarna. Receptet en del Zlatan och en del skånelänga tror jag inte är det mest intressanta (men det kanske funkar..)
Till sist: det digitala handlar om ekonomi. Genom att använda digitala produktionsmedel både i att ta fram, fördjupa och producera arkitketuren tillsammans med alla förgånde aspekter tror jag de bärande lösningarna kan bli mer unika och mer relevanta. För att det ska vara möjligt tror jag att det måste finnas en tro på att verktygen, från skiss till produktion kan vara så skarpa och bärande att de integreras i projektet från början.
Det fina med detta förhållningssättet är att det måste tautgångspunkt i beställare som finns, frågeställningar som måste lösas, produktionssätt och tekniker som existerar och lösningar som byggherren har råd med. Allt detta finns, men det som saknas är arkitekterna som ser till att det händer.
Två undandragna argument
Jag har väldigt svårt att acceptera Harmans användning av Heideggers withdrawal i relation till Latour, inte för att jag vet något om Heidegger, men för att det tycks lösa upp det som var så fint med ANT - att det inte på förhand är möjligt att avgöra var olika gränser går. Det är nog en lite fördomsfull läsning av Harman att tro att han med sin totala avgränsning mellan objekt och dess delar skulle tillåta en sådan gräns utgöras av en förutfattad mening. Snarare säger han att vi inte kan veta vilka objekt som är riktiga, vi kan bara indirekt anta att de finns och att de är undandragna.
Vidare säger han att vi måste ta konstruktionen av relationer på största möjliga alvar - precis som Latour tar nätverket på alvar. "Follow the actors!" gäller även i Harmans värld, men det krävs mer arbete för att följa dem då varje relation kräver en noggrannare studie?
I Bryants fina tribut till Harman i veckan (länk kommer) går han igen ett par punkter som han trots deras olikheter uppskattar och ser som oerhört befriande för ett filosofiskt arbete. Några av dem tål att upprepas, så som att Harmans objekt aldrig är fullt fixerade och därmed bjuder på överraskningar eller oväntade beteenden. Här tycks Harman och Latour/DeLanda vara diametralt motsatta varandra, då de senare ser en befrielse i att bara titta på det vi vet/kan veta någonting om, dvs hur saker affekterar varandra. Om något överraskar oss är det för att vi har missat ett beteende.. För både Harman och DeLanda är objekt outtömliga, men för den senare är detta inget problem då vi i teorin skulle kunna mappa upp ett oändligt antal perspektiv av assemblaget. I praktiken är i alla fall läxan att världen alltid är rikare än vår tillgång till den, och vår tillgång till världen är alltid rikare än våra modeller och kritiker av den.
Det jag skulle vilja tillföra som en fantastisk potential förutsatt att den fick ett större genomslag är förståelsen av helheten som något utöver dess delar. Det är något av en klyscha, men detta är ju det som Harman säger: ett objekt är inte sina delar. Delarna är inte heller objektet. Kärrholm dök ner i detta med en skala av fluiditet (sort, kropp, nätverk?). Paret Territorialisering och deterritorialisering kan nig vara ett bra verktyg i att beskriva detta. På en skala kan objektets delar verka för att stärka det eller lösa upp det. Den ena extremen är ett totalt otillgängligt objekt, den andra är ett totalt upplöst dvs icke-existerande objekt.
För att komma till saken(arkitekturen):
Det första argumentet är att vi alltid kan göra mer än vad vi kan förstå. Kontroll i en byggprocess är en chimär, slutresultatet är alltid rikare än vad vi föreställde oss. Med argumentet kan vi försöka motarbeta en alltför teknokratisk process, samt en alltför idealistisk process där ett välgenomfört koncept är ett självändamål.
Det andra argumentet är att byggnaden inte är dess delar. Byggnaden (platsen/staden) måste förstås som en helhet som är något annat än dess delar.
Här finns en potential att hitta gränssnitt gentemot andra inblandade i processen genom att beskriva skillnaden mellan expertis i delar eller helheten..
Vidare säger han att vi måste ta konstruktionen av relationer på största möjliga alvar - precis som Latour tar nätverket på alvar. "Follow the actors!" gäller även i Harmans värld, men det krävs mer arbete för att följa dem då varje relation kräver en noggrannare studie?
I Bryants fina tribut till Harman i veckan (länk kommer) går han igen ett par punkter som han trots deras olikheter uppskattar och ser som oerhört befriande för ett filosofiskt arbete. Några av dem tål att upprepas, så som att Harmans objekt aldrig är fullt fixerade och därmed bjuder på överraskningar eller oväntade beteenden. Här tycks Harman och Latour/DeLanda vara diametralt motsatta varandra, då de senare ser en befrielse i att bara titta på det vi vet/kan veta någonting om, dvs hur saker affekterar varandra. Om något överraskar oss är det för att vi har missat ett beteende.. För både Harman och DeLanda är objekt outtömliga, men för den senare är detta inget problem då vi i teorin skulle kunna mappa upp ett oändligt antal perspektiv av assemblaget. I praktiken är i alla fall läxan att världen alltid är rikare än vår tillgång till den, och vår tillgång till världen är alltid rikare än våra modeller och kritiker av den.
Det jag skulle vilja tillföra som en fantastisk potential förutsatt att den fick ett större genomslag är förståelsen av helheten som något utöver dess delar. Det är något av en klyscha, men detta är ju det som Harman säger: ett objekt är inte sina delar. Delarna är inte heller objektet. Kärrholm dök ner i detta med en skala av fluiditet (sort, kropp, nätverk?). Paret Territorialisering och deterritorialisering kan nig vara ett bra verktyg i att beskriva detta. På en skala kan objektets delar verka för att stärka det eller lösa upp det. Den ena extremen är ett totalt otillgängligt objekt, den andra är ett totalt upplöst dvs icke-existerande objekt.
För att komma till saken(arkitekturen):
Det första argumentet är att vi alltid kan göra mer än vad vi kan förstå. Kontroll i en byggprocess är en chimär, slutresultatet är alltid rikare än vad vi föreställde oss. Med argumentet kan vi försöka motarbeta en alltför teknokratisk process, samt en alltför idealistisk process där ett välgenomfört koncept är ett självändamål.
Det andra argumentet är att byggnaden inte är dess delar. Byggnaden (platsen/staden) måste förstås som en helhet som är något annat än dess delar.
Här finns en potential att hitta gränssnitt gentemot andra inblandade i processen genom att beskriva skillnaden mellan expertis i delar eller helheten..
Allting som finns finns. Enkelt. En tanke är alltid verklig. Den har alltid en utbredning med en gräns i tid och rum. Från det att den fötts måste den reproduceras för att finnas kvar, den måste lagras i ett rum, dvs i relation till något annat för att finnas kvar. Om jag glömmer min tanke men har den nedskriven kommer den återinträda som en ny tanke. Den nedskrivna tanken kan alltså upphöra att existera, för att pånyttfödas. Om ingen tänker den finns den inte.
Det enda som kan existera är rumsliga relationer. De är alltid ephemerala, dvs de kan alltid upplösas.
Alla relationer kräver en rumslig kontinuitet. Eller: relationer är rumslig kontinuitet. Tid är ett uttryck för rumslig rekonfiguration (rörelse). Vi kan inte tänka förändring utan förflyttning. Upplösning är förflyttning.
Alla objekt är något annat än sina delar, men utan sina delar är de ingenting.
För att någonting ska kunna fortsätta existera krävs allianser som reproducerar objektet. Molekylära allianser i stolen jag sitter i reproducerar stolen. Med tiden kommer de försvagas, eller rättare sagt forma nya allianser, i form av korrosion och nötning.
Det enda som kan existera är rumsliga relationer. De är alltid ephemerala, dvs de kan alltid upplösas.
Alla relationer kräver en rumslig kontinuitet. Eller: relationer är rumslig kontinuitet. Tid är ett uttryck för rumslig rekonfiguration (rörelse). Vi kan inte tänka förändring utan förflyttning. Upplösning är förflyttning.
Alla objekt är något annat än sina delar, men utan sina delar är de ingenting.
För att någonting ska kunna fortsätta existera krävs allianser som reproducerar objektet. Molekylära allianser i stolen jag sitter i reproducerar stolen. Med tiden kommer de försvagas, eller rättare sagt forma nya allianser, i form av korrosion och nötning.
1. Ett objekt är något som påverkar något annat.
2. Objektet själv är oberört.
3. Ett objekts beståndsdelar är inte det samma som objektet dvs de är undandragna från varandra
4. Objektet är något som kan påverkas av sina delar. Inom vissa toleranser kan delarna bytas ut läggas till er försvinna utan att objektet upplöses.
5. Ett objekt som är likgiltig inför sin omgivning har fullt autonomi. Detta kräver att det är oförstörbart och likgiltigt inför alla andra objekt.
2. Objektet själv är oberört.
3. Ett objekts beståndsdelar är inte det samma som objektet dvs de är undandragna från varandra
4. Objektet är något som kan påverkas av sina delar. Inom vissa toleranser kan delarna bytas ut läggas till er försvinna utan att objektet upplöses.
5. Ett objekt som är likgiltig inför sin omgivning har fullt autonomi. Detta kräver att det är oförstörbart och likgiltigt inför alla andra objekt.
A couple ideas for devices.
1. A shading device consisting of several umbrellas that work individually using a sensor but also communicating with other units in the system. Each unit would have to be very cheap and placed strategically w/o blocking views etc.
2. A contractable surface that can create shadow over a small or larger area. Like a branching robot that tries to spread out. Instead of fixed units with internal movement on the grid, they would move the grid, distorting and folding it, thus creating space. Maybe with a shadow boundary-finding algorithm?
Tankar om hyresrätten
Standard verkar ha blivit ett tveeggat svärd i spelet kring hyresrätterna. Standardhöjning var under folkhemsbygget något naturligt positivt för alla(?), idag stöter man ofta på aktörer som ser lägre standard som en tillgängliggörande aktant i relation till sitt boende.
Konkret:
1. I bilden av Seved påstås gängen/ ungdomarna agera som de gör för att motverka gentrifiering, vilket skulle leda till att de måste flytta.
2. En grupp bakom ett kollektivhus i Sorgenfri överväger att välja material som klassas som lägre standard av MKB för att få ner hyran i sitt nyproducerade hus.
3. Boende i miljonprogramshus motsätter sig standardhöjande renoveringar (inkl stammbyten?) för att de kan tvingas att flytta.
I grund och botten är hyresrätten en tjänst, inte en vara. Det går inte att på laglig väg handla med själva hyresrätten. Marknaden för hyresrätter i form av handel enligt tillgång och efterfrågan, består av underhåll, finansiella tjänster och fastighetens värde snarare än hyresintäkter. Vulgärt uttryckt kan man säga att hyresgästen snarare är en del av produkten än den egentliga kunden.
Även här kan hyresvärden använda standardsänkning som en aktör för att öka sitt handlingsutrymme. Genom sk filtrering kan man sänka värdet på sin fastighet för att sedan göra en standardhöjning och därmed skapa en marknadsanpassad situation där de kan sälja sin tjänst till nya kunder med nya förutsättningar.
Filtrering (jag vet inte om jag använder begreppet rätt) kan alltså användas samtidigt av grupper med motsatta mål. Det kan ske på olika nivåer: bostaden som i fallet med pensionärerna i miljonprogrammet eller stadsrummet som i Seved.
Bostadsrätter och äganderätten köps och säljs på vad man mer eller mindre kan se som en perfekt marknad. Säljarna tjänar mest på en kombination av låg tillgång och stor efterfrågan, vilket leder till att bostadsbyggarna medvetet producerar för få bostäder för att hålla priserna uppe. Grundprincipen för hyresrätter är inte samma. Där handlar det främst om intäkter - utgifter i relation till investeringskostnaden. Framgångsfaktorerna är lågt underhåll, höga hyror, låga kapitalkostnader samt få vakanser och därmed långvariga hyresgäster.
Från det att ett hus byggs börjar det falla sönder. Alla konstruktioner kräver ett ständigt pågående underhåll för att finnas kvar. Detta leder till att en fastighet minskar sitt värde över tid om inga nya resurser tillförs eller dess omgivning förändras kraftigt.
Förändringar i omgivningen handlar framförallt om tillgång och efterfrågan. Värdeminskningar kan motverkas genom utbudsbrist och tilltagande efterfrågan vilket sker av sig själv t ex i centrala delar av växande städer.
Att höja hyror bygger hela tiden på en förhandling med aktörernas skyldigheter och rättigheter. Hyresgästerna måste hävda att deras standard naturligt sjunker och att de ska betala mindre hyra om underhåll inte utförs. Fastighetsägaren måste hävda att alla insatser de gör leder till en förbättring av tjänsten vilket leder till högre hyra. Även om tillgång till information, kunskap om lagar, skyldigheter och rättigheter är verktygen för dessa förhandlingar är de svåra att tänka sig utan referenser till materiella aktanter.
Om jag inte fått något om bakfoten så är i alla fall grunden till dessa förhandlingar starkt bundna till fastigheten och dess förutsättningar. Man ska betala ett rimligt pris för den tjänst som fastighetsägaren erbjuder, inte vad en annan fiktiv hyresgäst skulle kunna betala för den.
Sk marknadsanpassade hyror innebär dels att större hänsyn ska tas till investeringar som fastighetsägaren inte är direkt delaktig i genom att lokalisering ska få ta större plats som materiell aktant än idag som det framförallt är byggnadens materiella aktanter som räknas. Det handlar fortfarande om att aktanterna måste medieras i en förhandling.
Standardhöjningar i attraktiva lägen är ett sätt att få in lokaliseringen i hyressättningen. Lokaliseringen påverkar redan värdet genom stabilare kontrakt och få vakanser, men bruksvärdesprincipen motverkar en alltför fri spekulation, då låga intäkter håller ner fastighetspriserna på bostadshus. Jämfört med bostadsrätter och lokaler är värdet för litet, vilket leder till ombildning och eller ändrad användning.
Hur kan hyresrätten utvecklas så att den faktiskt bidrar till en mångfald både i stadens centrum
Och periferi, utan att underhåll, standardhöjning och lokalisering samt grundläggande rättigheter ställs emot varandra på ett osunt sätt? Vilka aktanter är viktigast att påverka?
Vi får återkomma till ämnet.
Konkret:
1. I bilden av Seved påstås gängen/ ungdomarna agera som de gör för att motverka gentrifiering, vilket skulle leda till att de måste flytta.
2. En grupp bakom ett kollektivhus i Sorgenfri överväger att välja material som klassas som lägre standard av MKB för att få ner hyran i sitt nyproducerade hus.
3. Boende i miljonprogramshus motsätter sig standardhöjande renoveringar (inkl stammbyten?) för att de kan tvingas att flytta.
I grund och botten är hyresrätten en tjänst, inte en vara. Det går inte att på laglig väg handla med själva hyresrätten. Marknaden för hyresrätter i form av handel enligt tillgång och efterfrågan, består av underhåll, finansiella tjänster och fastighetens värde snarare än hyresintäkter. Vulgärt uttryckt kan man säga att hyresgästen snarare är en del av produkten än den egentliga kunden.
Även här kan hyresvärden använda standardsänkning som en aktör för att öka sitt handlingsutrymme. Genom sk filtrering kan man sänka värdet på sin fastighet för att sedan göra en standardhöjning och därmed skapa en marknadsanpassad situation där de kan sälja sin tjänst till nya kunder med nya förutsättningar.
Filtrering (jag vet inte om jag använder begreppet rätt) kan alltså användas samtidigt av grupper med motsatta mål. Det kan ske på olika nivåer: bostaden som i fallet med pensionärerna i miljonprogrammet eller stadsrummet som i Seved.
Bostadsrätter och äganderätten köps och säljs på vad man mer eller mindre kan se som en perfekt marknad. Säljarna tjänar mest på en kombination av låg tillgång och stor efterfrågan, vilket leder till att bostadsbyggarna medvetet producerar för få bostäder för att hålla priserna uppe. Grundprincipen för hyresrätter är inte samma. Där handlar det främst om intäkter - utgifter i relation till investeringskostnaden. Framgångsfaktorerna är lågt underhåll, höga hyror, låga kapitalkostnader samt få vakanser och därmed långvariga hyresgäster.
Från det att ett hus byggs börjar det falla sönder. Alla konstruktioner kräver ett ständigt pågående underhåll för att finnas kvar. Detta leder till att en fastighet minskar sitt värde över tid om inga nya resurser tillförs eller dess omgivning förändras kraftigt.
Förändringar i omgivningen handlar framförallt om tillgång och efterfrågan. Värdeminskningar kan motverkas genom utbudsbrist och tilltagande efterfrågan vilket sker av sig själv t ex i centrala delar av växande städer.
Att höja hyror bygger hela tiden på en förhandling med aktörernas skyldigheter och rättigheter. Hyresgästerna måste hävda att deras standard naturligt sjunker och att de ska betala mindre hyra om underhåll inte utförs. Fastighetsägaren måste hävda att alla insatser de gör leder till en förbättring av tjänsten vilket leder till högre hyra. Även om tillgång till information, kunskap om lagar, skyldigheter och rättigheter är verktygen för dessa förhandlingar är de svåra att tänka sig utan referenser till materiella aktanter.
Om jag inte fått något om bakfoten så är i alla fall grunden till dessa förhandlingar starkt bundna till fastigheten och dess förutsättningar. Man ska betala ett rimligt pris för den tjänst som fastighetsägaren erbjuder, inte vad en annan fiktiv hyresgäst skulle kunna betala för den.
Sk marknadsanpassade hyror innebär dels att större hänsyn ska tas till investeringar som fastighetsägaren inte är direkt delaktig i genom att lokalisering ska få ta större plats som materiell aktant än idag som det framförallt är byggnadens materiella aktanter som räknas. Det handlar fortfarande om att aktanterna måste medieras i en förhandling.
Standardhöjningar i attraktiva lägen är ett sätt att få in lokaliseringen i hyressättningen. Lokaliseringen påverkar redan värdet genom stabilare kontrakt och få vakanser, men bruksvärdesprincipen motverkar en alltför fri spekulation, då låga intäkter håller ner fastighetspriserna på bostadshus. Jämfört med bostadsrätter och lokaler är värdet för litet, vilket leder till ombildning och eller ändrad användning.
Hur kan hyresrätten utvecklas så att den faktiskt bidrar till en mångfald både i stadens centrum
Och periferi, utan att underhåll, standardhöjning och lokalisering samt grundläggande rättigheter ställs emot varandra på ett osunt sätt? Vilka aktanter är viktigast att påverka?
Vi får återkomma till ämnet.
Varför arkitekt(ur)erna behöver platta ontologier
Löst kopplat till bloggpost av Karl P i lördags.
Arkitekternas behov av en platt ontologi kommer i första hand av det faktum att en byggnad agerar på flera olika plan samtidigt och ofta oberoende av varandra. Misslyckandet av att förstå detta leder oundvikligen till icke önskbara effekter och ångest då man kan uppnå precis det man velat och ändå inte lyckas med en byggnad.
Den andra aspekten handlar om att acceptera att man inte har en priveligerad roll ett projekt. Rollen måste i varje projekt byggas upp, mer eller mindre från noll och varje relation man skapar måste understödjas hela tiden för att de ska genomföras.
I anslutning till den första punkten tillkommer förståelsen att det byggda projektet interagerar med många nätverk som är beroende av det. Inte bara sociala/brukare utan även ekonomiska, politiska, ekologiska etc. Detta har varit välintegrerat i arkitekturpraktiker, men mer eller mindre framträdande i teoribildning. Platta ontologier kan inkorporera detta utan att förlora arkitektens uppgift, att forma det byggda.
Detta leder till min största invändning mot OOO, eller rättare sagt, min uppfattning om Marcus och Fredriks fokus på objektens "undandraghet". Vi behöver inte intressera oss för vad som egentligen finns, men kan nöja oss med att stabilisera relationer. Vi vet att det vi gör har större potential än vad vi räknar med och då det visserligen finns en poäng i att lösgöra dessa potentialer är det just det, att konstruera och stabilisera relationer som vårt jobb handlar om.
Arkitekternas behov av en platt ontologi kommer i första hand av det faktum att en byggnad agerar på flera olika plan samtidigt och ofta oberoende av varandra. Misslyckandet av att förstå detta leder oundvikligen till icke önskbara effekter och ångest då man kan uppnå precis det man velat och ändå inte lyckas med en byggnad.
Den andra aspekten handlar om att acceptera att man inte har en priveligerad roll ett projekt. Rollen måste i varje projekt byggas upp, mer eller mindre från noll och varje relation man skapar måste understödjas hela tiden för att de ska genomföras.
I anslutning till den första punkten tillkommer förståelsen att det byggda projektet interagerar med många nätverk som är beroende av det. Inte bara sociala/brukare utan även ekonomiska, politiska, ekologiska etc. Detta har varit välintegrerat i arkitekturpraktiker, men mer eller mindre framträdande i teoribildning. Platta ontologier kan inkorporera detta utan att förlora arkitektens uppgift, att forma det byggda.
Detta leder till min största invändning mot OOO, eller rättare sagt, min uppfattning om Marcus och Fredriks fokus på objektens "undandraghet". Vi behöver inte intressera oss för vad som egentligen finns, men kan nöja oss med att stabilisera relationer. Vi vet att det vi gör har större potential än vad vi räknar med och då det visserligen finns en poäng i att lösgöra dessa potentialer är det just det, att konstruera och stabilisera relationer som vårt jobb handlar om.
Från Breuer
Intressant jämförelse mellan fultionalister och rationalister av Adolf Behne ca 1940 (Driller, 2000): Funk. sökte former som svarade till ett ändamål, ideala former. Rat., bl a Breuer, såg modernismen som lik traditionalistisk arkitektur i att den över tid utvecklar typer som en sorts förhandlad form vars kombinationsmöjligheter är arkitektens spelplan.
Intressant att koppla till någons inlägg på SG11, om "digital vernacular" eller Margret Crawfords förslag på "iterative urbanism".
Är materialistisk arkitektur rationalistisk/traditionell i sin metod i opposition både till manneristisk och klassicistisk/funktionalistisk arkitektur?
Breuer i en föreläsning från 1934: vi söker det "non-coincedental", dvs aktörer som finns där genom en stabilisering över tid. Här finns det en tanke om vissa arkitektoniska gravitationsfält som stabiliseras genom vetenskap inom modernismen och genom erfarenhet i traditionell byggnadskultur.
Inom mannerismen söks effekten för sig själv, först inom diskursen, men också gentemot betraktaren. Det blir en historisk händelse, ett debattinlägg som ett byggt yttrande och överspelat med nästa replik.
Klassicismen söker det ideala som står i direkt kontakt med byggnadens essens nästan utan att behöva materialiseras. Båda är revolutionära på olika sätt mot det evolutionära i materialismen.
Materialismen blir en sorts tredje väg där allting ständigt utvärderas gentemot sig själv och brukarna, men där stabiliteter får leva kvar om de helt enkelt håller. En sorts tro på efemerala essenser som även de är fixerade i tid och rum.
Återkommer nog till Breuer.
Intressant att koppla till någons inlägg på SG11, om "digital vernacular" eller Margret Crawfords förslag på "iterative urbanism".
Är materialistisk arkitektur rationalistisk/traditionell i sin metod i opposition både till manneristisk och klassicistisk/funktionalistisk arkitektur?
Breuer i en föreläsning från 1934: vi söker det "non-coincedental", dvs aktörer som finns där genom en stabilisering över tid. Här finns det en tanke om vissa arkitektoniska gravitationsfält som stabiliseras genom vetenskap inom modernismen och genom erfarenhet i traditionell byggnadskultur.
Inom mannerismen söks effekten för sig själv, först inom diskursen, men också gentemot betraktaren. Det blir en historisk händelse, ett debattinlägg som ett byggt yttrande och överspelat med nästa replik.
Klassicismen söker det ideala som står i direkt kontakt med byggnadens essens nästan utan att behöva materialiseras. Båda är revolutionära på olika sätt mot det evolutionära i materialismen.
Materialismen blir en sorts tredje väg där allting ständigt utvärderas gentemot sig själv och brukarna, men där stabiliteter får leva kvar om de helt enkelt håller. En sorts tro på efemerala essenser som även de är fixerade i tid och rum.
Återkommer nog till Breuer.
Gestaltning består i arbetet att få en byggnad att bli till. Arbetet är både att fastställa hur byggnaden ska vara konfigurerad och hur den ska konstrueras. De är samma sak, men vi tänker på dem som skilda.
Från Latours text om relativitetsteorin kan man hämta hans beskrivning av in- och utskiftning i textanalys, för att beskriva hur arkitekter jobbar med ritningar. Det arbete vi gör är inte att bygga huset, men att ta fram dokument efter vilka man ska bygga huset.
Latours beskrivning av textanalys är att berättaran skapar ett utrymme (texten) där aktörer tillåts agera. Flera utrymmen kan lagras över varandra i texten och genom in och utskiftning av aktörer kan information flyttas mellan dessa utrymmen. Typ. Genom att skifta ut aktörer till berättarens arbetsrum, där andra kan kontrollera aktörerna, är det möjligt att producera vetenskap.
På samma sätt bygger vi upp olika nivåer av ritningar, där aktörer skiftas mellan olika nivåer, men vårt arbetsrum består inte av vårt kontor där dokumentation ska granskas, utan byggarbetsplatsen där byggnaden ska uppföras. Ska vi lyckas med att transformera vår uppfattning om byggnaden till verkligheten måste vi övertyga de som uppför den att vår bild är sann.
Ganska basalt, men det finns lite olika traditioner och fallgropar:
En viktig aspekt är vilka aktörer vi kommunicerar med. En annan är vilken möjlighet de ges att påverka vår förkunnelse. Finns det dessutom andra aktörer som försöker överrösta oss?
Det nätverk av dokument, ideer, människor, maskiner och material som konstruerar byggnaden har i varje fall en specifik uppbyggnad som måste beaktas i ett tidigt skede. Vad är möjligt att påverka? Vilket handlingsutrymme kommer aktörerna att ha?
Beroende på byggprocess kommer arkitektens roll vara mer eller mindre privilegierad på gott och ont.
När varje teknikområde har ett eget fullt ansvar (?!), rent juridiskt, är deras perspektiv privilegierat utan de nödvändiga operationer till hands att omvandla denna deformerbara relativism till en transformerbar relativitet.
Från Latours text om relativitetsteorin kan man hämta hans beskrivning av in- och utskiftning i textanalys, för att beskriva hur arkitekter jobbar med ritningar. Det arbete vi gör är inte att bygga huset, men att ta fram dokument efter vilka man ska bygga huset.
Latours beskrivning av textanalys är att berättaran skapar ett utrymme (texten) där aktörer tillåts agera. Flera utrymmen kan lagras över varandra i texten och genom in och utskiftning av aktörer kan information flyttas mellan dessa utrymmen. Typ. Genom att skifta ut aktörer till berättarens arbetsrum, där andra kan kontrollera aktörerna, är det möjligt att producera vetenskap.
På samma sätt bygger vi upp olika nivåer av ritningar, där aktörer skiftas mellan olika nivåer, men vårt arbetsrum består inte av vårt kontor där dokumentation ska granskas, utan byggarbetsplatsen där byggnaden ska uppföras. Ska vi lyckas med att transformera vår uppfattning om byggnaden till verkligheten måste vi övertyga de som uppför den att vår bild är sann.
Ganska basalt, men det finns lite olika traditioner och fallgropar:
En viktig aspekt är vilka aktörer vi kommunicerar med. En annan är vilken möjlighet de ges att påverka vår förkunnelse. Finns det dessutom andra aktörer som försöker överrösta oss?
Det nätverk av dokument, ideer, människor, maskiner och material som konstruerar byggnaden har i varje fall en specifik uppbyggnad som måste beaktas i ett tidigt skede. Vad är möjligt att påverka? Vilket handlingsutrymme kommer aktörerna att ha?
Beroende på byggprocess kommer arkitektens roll vara mer eller mindre privilegierad på gott och ont.
När varje teknikområde har ett eget fullt ansvar (?!), rent juridiskt, är deras perspektiv privilegierat utan de nödvändiga operationer till hands att omvandla denna deformerbara relativism till en transformerbar relativitet.
Statik är dynamik med frekvens noll
Att närma sig saker utifrån hur de agerar handlar inte om att förneka sakerna som de ting de är. Tvärtom. Den grundläggande poängen handlar om att se verkligheten som ett simultant handlande och varande. Ingenting kan undgå sin position i tid och rum, vilket betyder att alla saker är efemerala och alla handlingar äger rum någonstans.
Objekt som verkar statiska är det bara under ett väldigt långt tillfälle, ibland väääldigt långt, kanske till och med för evigt, men det är i så fall bara en tillfällighet så att säga. För att en sak ska agera autonomt krävs att dess interna krafter vid alla tillfällen ska vara starkare än dess omgivnings. När vi säger att ett objekt definieras av sin omgivning omfattar det lika mycket hur omgivningen påverkar objektet som hur det inte lyckas påverka objektet. Vilka krafter finns inte i objektets omgivning och vilka krafter får aldrig finnas där? Där hittar vi objektets gränser.
Alla ting är kontinuerligt sammankopplade, även om de inte alla står i direktkontakt med varandra. När vi pratar om avgränsningar i form av ett objekt tänker vi på en region av verkligheten. När du och jag har olika världsbilder är det just olika regioner vi menar. Den stora tillgången är att våra bilder både överlappar och angränsar varandra då de tillhör samma verklighet. (De refererar inte till samma verklighet - de är skapade av samma verklighet).
Meningen med den här posten var att få in ett påstående från MAXLABs dynamikgrupp, nämligen så som rubriken säger: statik är dynamik med frekvens noll. Vår modell av verkligheten måste bygga på att allting skakar även om det aldrig gör det. Det är lika intressant att titta på vad som får något att vibrera som att se vad som får det att stå still.
Objekt som verkar statiska är det bara under ett väldigt långt tillfälle, ibland väääldigt långt, kanske till och med för evigt, men det är i så fall bara en tillfällighet så att säga. För att en sak ska agera autonomt krävs att dess interna krafter vid alla tillfällen ska vara starkare än dess omgivnings. När vi säger att ett objekt definieras av sin omgivning omfattar det lika mycket hur omgivningen påverkar objektet som hur det inte lyckas påverka objektet. Vilka krafter finns inte i objektets omgivning och vilka krafter får aldrig finnas där? Där hittar vi objektets gränser.
Alla ting är kontinuerligt sammankopplade, även om de inte alla står i direktkontakt med varandra. När vi pratar om avgränsningar i form av ett objekt tänker vi på en region av verkligheten. När du och jag har olika världsbilder är det just olika regioner vi menar. Den stora tillgången är att våra bilder både överlappar och angränsar varandra då de tillhör samma verklighet. (De refererar inte till samma verklighet - de är skapade av samma verklighet).
Meningen med den här posten var att få in ett påstående från MAXLABs dynamikgrupp, nämligen så som rubriken säger: statik är dynamik med frekvens noll. Vår modell av verkligheten måste bygga på att allting skakar även om det aldrig gör det. Det är lika intressant att titta på vad som får något att vibrera som att se vad som får det att stå still.
Reflektioner
1. En svår sak att förhålla sig till är alla de ord vi har för stabilisering: DeLanda använder både stabilisering och territorialisering samt kodning. Latour har använt "att övertala" (to persuade, vet inte vad på franska). Transformera, översätta, abstrahera, dra, är andra begrepp. Alla har gemensamt att de behandlar en maktrelation mellan två entiteter, dvs hur entiteter kan påverka varandra. Däri ligger grunden för världens uppbyggnad på alla nivåer. Entiteter är grundenheten oavsett skala, och de utgör världen henom att påverka andra entiter.
2. Om en konstruktion behöver en konstruktör för att bli till är även komstruktören en del av konstruktionen. Konstruktören är en stabilserande faktor så som grunden konstruktionen står på. Vulgärt uttryckt kan man säga att alla system är självorganiserande eftersom alla organisatörer är en del av systemen, även om de gör vad de kan för att distansiera sig från dem.
2. Om en konstruktion behöver en konstruktör för att bli till är även komstruktören en del av konstruktionen. Konstruktören är en stabilserande faktor så som grunden konstruktionen står på. Vulgärt uttryckt kan man säga att alla system är självorganiserande eftersom alla organisatörer är en del av systemen, även om de gör vad de kan för att distansiera sig från dem.
Objektens gränser?
Var börjar och slutar objektet?
Det har en utsträckning i tid och rum. Det finns tid då det aldrig existerat. Det finns platser det inte existerar på. Om jag är ett objekt, består det av allt som får mig att hållas ihop som ett objekt. En myriad olika relationer arbetar intensivt för att jag inte ska lösas upp, sluta andas eller liknande. Mitt medvetande skapas och t em del av det här kroppsobjektet. Utan objektet inga tankar, ingen perception. Jag kan som kroppsobjekt påverka andra objekt. Jag kan kasta stenar, göra ljudvågor, bygga hus och skriva blogginlägg.
När jag interagerar med någon annan människa skapad det ett annat, kognitivt, objekt hos henne. Första gången jag påträffar någon skapas det kanske ett nytt objekt hos henne. Det behöver inte göra det, ni vet själva hur man kan behöva presentera sig för samma person vid flera tillfällen. "Bilden av mig" är ett objekt som finns hos den andre, och byggs upp i relation till ytterligare en myriad av relationer i dess hjärna. Man kan t om säga att bilden av mig är en del av henne. Bild-objektet måste stabiliseras för att existera.
Om jag puttar den andre är det inte bildobjektet som gör det. Bildobjektet har inte det handlingsutrymmet. Det finns ingen relation mellan bildobjektet och kroppsobjektet som kan flytta på något. Men putten kommer påverka bildobjektet i den andres medvetande.
Även i mitt eget huvud har jag ett bildobjekt av mig själv. Bildobjektet är inte det samma som kroppsobjektet eller ens medvetandeobjektet, men bildobjektet kan förenklat påverka hur kropps och medvetandeobjektet handlar och vice versa, då det finns väldigt starka kopplingar dem emellan. Notera att bildobjektet är en del av medvetandeobjektet som är en del av kroppsobjektet.
Vi kan inte föreställa oss objekt som inte är fysiska, då fysiska relationer är de enda som existerar. Med invecklade konstruktioner kan vi få fram objekt som inte verkar vara fysiska, t ex tankar, ideer och mellanmänsklig interaktion. Men tankar kan inte tänkas utan en hjärna. Ideer behöver också tänkas och medieras för att existera. Ideer är också objekt, med gränser och en utbredning i tid och rum. Det finns platser och tider där en viss idé inte existerar.
Så fort vi har en konstruktion, en grupp, en individ, ett objekt kan vi studera dess uppbyggnad och gränser från olika perspektiv. Vi kan bygga modeller av den och upprätta relationer mellan objektet och vår kognitiva bild som gör att vi stabiliserar relationen mellan objektet som en totalitet och vår bild av den, men i grunden är både världen och vår perception ephemeral?
Det har en utsträckning i tid och rum. Det finns tid då det aldrig existerat. Det finns platser det inte existerar på. Om jag är ett objekt, består det av allt som får mig att hållas ihop som ett objekt. En myriad olika relationer arbetar intensivt för att jag inte ska lösas upp, sluta andas eller liknande. Mitt medvetande skapas och t em del av det här kroppsobjektet. Utan objektet inga tankar, ingen perception. Jag kan som kroppsobjekt påverka andra objekt. Jag kan kasta stenar, göra ljudvågor, bygga hus och skriva blogginlägg.
När jag interagerar med någon annan människa skapad det ett annat, kognitivt, objekt hos henne. Första gången jag påträffar någon skapas det kanske ett nytt objekt hos henne. Det behöver inte göra det, ni vet själva hur man kan behöva presentera sig för samma person vid flera tillfällen. "Bilden av mig" är ett objekt som finns hos den andre, och byggs upp i relation till ytterligare en myriad av relationer i dess hjärna. Man kan t om säga att bilden av mig är en del av henne. Bild-objektet måste stabiliseras för att existera.
Om jag puttar den andre är det inte bildobjektet som gör det. Bildobjektet har inte det handlingsutrymmet. Det finns ingen relation mellan bildobjektet och kroppsobjektet som kan flytta på något. Men putten kommer påverka bildobjektet i den andres medvetande.
Även i mitt eget huvud har jag ett bildobjekt av mig själv. Bildobjektet är inte det samma som kroppsobjektet eller ens medvetandeobjektet, men bildobjektet kan förenklat påverka hur kropps och medvetandeobjektet handlar och vice versa, då det finns väldigt starka kopplingar dem emellan. Notera att bildobjektet är en del av medvetandeobjektet som är en del av kroppsobjektet.
Vi kan inte föreställa oss objekt som inte är fysiska, då fysiska relationer är de enda som existerar. Med invecklade konstruktioner kan vi få fram objekt som inte verkar vara fysiska, t ex tankar, ideer och mellanmänsklig interaktion. Men tankar kan inte tänkas utan en hjärna. Ideer behöver också tänkas och medieras för att existera. Ideer är också objekt, med gränser och en utbredning i tid och rum. Det finns platser och tider där en viss idé inte existerar.
Så fort vi har en konstruktion, en grupp, en individ, ett objekt kan vi studera dess uppbyggnad och gränser från olika perspektiv. Vi kan bygga modeller av den och upprätta relationer mellan objektet och vår kognitiva bild som gör att vi stabiliserar relationen mellan objektet som en totalitet och vår bild av den, men i grunden är både världen och vår perception ephemeral?
Arkitekternas kris del 2
Om vi antar att något av föregående post är sant, eller rättare sagt, om vi antar att slutsatserna är någorlunda korrekta kommer vi till frågan är arkitekternas kris ett problem för resten av samhället? Och i så fall, hur kommer arkitekterna ur krisen?
Arkitekternas kris
Arkitekternas stora kris brukar exemplifieras med pruitt igoe, av Minoru Yamasaki som även ritat WTC. Som i fallet med World Trade Center har Pruitt Igoe framförallt bidragit till historieskrivningen med en smäll.
Rivningen av bygganderna 1972, mindre än tjugo år efter att de byggdes, har betecknats som modernismens död inom arkitekturen. Det övergripande narrativet är (gravt förenklat) att byggnaderna revs för att de skapade social misär trots att de var byggda för att tillgodose en modern och upplyst framtid. Istället för att lösa problem sades modernistisk arkitektur skapa problem.
Kritik av storskaliga modernistiska projekt såsom det svenska miljonprogrammet ledde till mer eller minde till slutsatsen att man inte ska försöka lösa samhällsproblem med arkitektur.
Till detta kom rivningar av äldre miljöer (ex klarakvarteren i stockholm) och andra ingrepp i stadsmiljön (almarna) där medborgarna vände sig emot planerarna och politikerna, något som fortfarande finns kvar i det kollektiva minnet.
Det är felaktigt att säga att man inte trodde att man kunde påverka samhället med det man byggde, men arkitekterna blev rädda för sig själva. Hur kunde det bli så fel? Man provade att göra om allt utom det man hade gjort sist. Mer dialog med brukare, mer variation, inga platta tak, mindre öppna ytor etc.
En hypotetisk sammanfattning av byggbranschens aktörers historia:
Under 1900-talet formas ett samhälle där en spiral med nya tekniska och ekonomiska resurser banar väg för medborgerliga rättigheter och genom den en politisk makt som involverar sig mer och mer i att leda samhället. Medborgare får inte bara mer att säga till om, de blir medvetna om möjligheten till fler rättigheter och bättre levnadsstandard. Man befinner sig fortfarande i en transaktionsfas där gamla roller lever kvar.
Rollfördelningen i samhället har nu löpt igenom fullt ut, där rättigheter består i en demokratisk (politiskt) rätt och en ekonomisk rätt. Ämbeten har ingen legitimitet i sig självt, om de inte förhandlar ekonomisk och eller politisk makt. Myndighetsutövande testas hela tiden gentemot demokratiska rättigheter. Det som byggdes upp under modernismen finns fortfarande kvar, men handlingsutrymmet är mindre då samhällskroppens relationer har ett mindre moment och är mycket mer stabiliserade i bemärkelsen statiska.
Vårt antagande är att en tidigare arkitektkoll innebar en ganska begränsat handlingsutrymme (monumentalbyggnader och vissa fasader) som var given pga en en viss ställning i samhället som starkt hängde ihop med att arkitekten skulle tillgodose att byggnaderna nådde upp till samhällets (givet av gud) konstnärliga ideal. Arkitekten skulle skapa det goda. Arbetsuppgifterna var begränsade, men inom dem hade man någon sorts absolut makt, förutsatt att man arbetade inom rätt stil.
Idag är arbetsuppgifterna breddade, arkitekter medverkar i alla former av byggande, men handlingsutrymmet utgår ifrån att uppfylla byggherrens och samhällets krav. Det första är ekonomiskt och det andra är politiskt. Vidare är arkitektens ansvar begränsat i relation till dem båda. Ansvaret är i första hand gentemot beställaren och beställaren skriver helst över ansvaret på byggindustrin. Att göra det goda är å ena sidan formaliserat i form av myndighetskrav och lagar, å andra sidan formulerat i ekonomiska krav (t ex i form av relation mellan BRA och BTA). I gengäld är stilen fri.
Arkitektens kris består i att självbilden fortfarande baseras på den tidigare roll där där arkitekten skulle vara en garant för det goda. Det skulle kanske vara ok om det inte var för det ökade utrymme arkitekterna fick under skiftet mellan det för-modernistiska och det post-modernistiska. Under modernismen friades man både från bojorna av det som var riktigt, samtidigt som man fick lägga till en politisk dimension av det konstnärliga utövandet. Genom sin tidigare roll som garant för det goda, fick man vara med och formulera det nya goda. Det man inte förutsåg var att även arkitekterna skulle bli av med sina privilegier och att ett större arbetsområde ger större konsekvenser, framförallt när det blir fel.
Rivningen av bygganderna 1972, mindre än tjugo år efter att de byggdes, har betecknats som modernismens död inom arkitekturen. Det övergripande narrativet är (gravt förenklat) att byggnaderna revs för att de skapade social misär trots att de var byggda för att tillgodose en modern och upplyst framtid. Istället för att lösa problem sades modernistisk arkitektur skapa problem.
Kritik av storskaliga modernistiska projekt såsom det svenska miljonprogrammet ledde till mer eller minde till slutsatsen att man inte ska försöka lösa samhällsproblem med arkitektur.
Till detta kom rivningar av äldre miljöer (ex klarakvarteren i stockholm) och andra ingrepp i stadsmiljön (almarna) där medborgarna vände sig emot planerarna och politikerna, något som fortfarande finns kvar i det kollektiva minnet.
Det är felaktigt att säga att man inte trodde att man kunde påverka samhället med det man byggde, men arkitekterna blev rädda för sig själva. Hur kunde det bli så fel? Man provade att göra om allt utom det man hade gjort sist. Mer dialog med brukare, mer variation, inga platta tak, mindre öppna ytor etc.
En hypotetisk sammanfattning av byggbranschens aktörers historia:
1800-tal:Bygger på den förenklade bilden att makt består i pengar och social status samt ämbete. Myndigheternas makt är begränsad men total inom dess område. Kapitalister agerar relativt fritt. Medborgare förväntas behandlas efter klasstillhörighet, och därmed inte sälla högre krav än vad deras ställning erbjuder.
Brukaren - Liten politisk makt. Små materiella anspråk.
Politikern - Auktoritär, begränsat handlingsutrymme.
Byggherren - Nära produktion och förvaltning. Mer kapital, mindre lån?
Byggindustrin - Dåligt koordinerad, stora konjuktursvängningar, konfliktfylld.
Arkitekten - Begränsade arbetsuppgifter, nära byggherre och byggare. Konstnärliga ideal inom stil.
MODERNISM:
Brukaren - Ökande rättigheter. Ökade materiella anspråk.
Politikern - Auktoritär, ökat handlingsutrymme.
Byggherren - Politiskt driven. Mindre kapital, mer lån.
Byggindustrin - Väl koordinerad, större organisationer, mer styrning.
Arkitekten - Omfattande arbetsuppgifter, högre abstraktionsgrad. Politiska ideal "utan stil"
Under 1900-talet formas ett samhälle där en spiral med nya tekniska och ekonomiska resurser banar väg för medborgerliga rättigheter och genom den en politisk makt som involverar sig mer och mer i att leda samhället. Medborgare får inte bara mer att säga till om, de blir medvetna om möjligheten till fler rättigheter och bättre levnadsstandard. Man befinner sig fortfarande i en transaktionsfas där gamla roller lever kvar.
POST-MODERNISM
Brukaren - Stora rättigheter. Stora materiella anspråk.
Politikern - Opportunistisk, omfattande ansvar, mindre handlingsutrymme.
Byggherren - Stora organisationer med avkastningskrav och abstrakt förhållningssätt till byggandet. "Marknadsanpassad"
Byggindustrin - Managementorienterad, stora organisationer, stort inflytande.
Arkitekten - Omfattande arbetsuppgifter, begränsat inflytande, ambivalent inför sin roll. Ambivalent till ideal. Stilen är fri.
Rollfördelningen i samhället har nu löpt igenom fullt ut, där rättigheter består i en demokratisk (politiskt) rätt och en ekonomisk rätt. Ämbeten har ingen legitimitet i sig självt, om de inte förhandlar ekonomisk och eller politisk makt. Myndighetsutövande testas hela tiden gentemot demokratiska rättigheter. Det som byggdes upp under modernismen finns fortfarande kvar, men handlingsutrymmet är mindre då samhällskroppens relationer har ett mindre moment och är mycket mer stabiliserade i bemärkelsen statiska.
Vårt antagande är att en tidigare arkitektkoll innebar en ganska begränsat handlingsutrymme (monumentalbyggnader och vissa fasader) som var given pga en en viss ställning i samhället som starkt hängde ihop med att arkitekten skulle tillgodose att byggnaderna nådde upp till samhällets (givet av gud) konstnärliga ideal. Arkitekten skulle skapa det goda. Arbetsuppgifterna var begränsade, men inom dem hade man någon sorts absolut makt, förutsatt att man arbetade inom rätt stil.
Idag är arbetsuppgifterna breddade, arkitekter medverkar i alla former av byggande, men handlingsutrymmet utgår ifrån att uppfylla byggherrens och samhällets krav. Det första är ekonomiskt och det andra är politiskt. Vidare är arkitektens ansvar begränsat i relation till dem båda. Ansvaret är i första hand gentemot beställaren och beställaren skriver helst över ansvaret på byggindustrin. Att göra det goda är å ena sidan formaliserat i form av myndighetskrav och lagar, å andra sidan formulerat i ekonomiska krav (t ex i form av relation mellan BRA och BTA). I gengäld är stilen fri.
Arkitektens kris består i att självbilden fortfarande baseras på den tidigare roll där där arkitekten skulle vara en garant för det goda. Det skulle kanske vara ok om det inte var för det ökade utrymme arkitekterna fick under skiftet mellan det för-modernistiska och det post-modernistiska. Under modernismen friades man både från bojorna av det som var riktigt, samtidigt som man fick lägga till en politisk dimension av det konstnärliga utövandet. Genom sin tidigare roll som garant för det goda, fick man vara med och formulera det nya goda. Det man inte förutsåg var att även arkitekterna skulle bli av med sina privilegier och att ett större arbetsområde ger större konsekvenser, framförallt när det blir fel.
Material eller objekt?
Det vi gör tar utgångspunkt i materialen. Vad gör de? Vad kan de göra? Vad kan de INTE göra?
När vi stöter på något sammansatt försöker vi leta efter dess uppbyggnad. Vad krävs för att hålla det samman? Vad utgör dess byggstenar? Vad kan bytas ut, tas bort? Och vad är absolut nödvändigt för att det inte ska rasa?
När vi stöter på något sammansatt försöker vi leta efter dess uppbyggnad. Vad krävs för att hålla det samman? Vad utgör dess byggstenar? Vad kan bytas ut, tas bort? Och vad är absolut nödvändigt för att det inte ska rasa?
Konstruktiv kritik
Funderingar kring post i Larval subjects:
Om Vi tror att allting är konstruktioner omfattar det givetvis även kritik. Kritikern konstruerar en text som stabiliseras i relation till ett antal läsare. Läsarnas synsätt påveras eller påveras inte. Så kan grundassemblaget se ut.
Kritikern konstruerar nya förståelser av saker, som kan påverka hur människor interagerar med sakerna. För att bli att uppnå det här krävs att kritiken sprids och stabiliseras i människors medvetande gentemot det som redan finns där. Är kritiken främmande för en persons tankesätt krävs det väldigt mycket kraft för att den ska stabiliseras. När den väl existerar som en tanke måste den leda till en handling i personens interaktion med saken.
Kritik måste oscillera mellan att bekräfta människor världsbild och att förändra den. I båda fallen bygger man något.
Kritiken skapar i bästa fall ett handlingsutrymme som tidigare inte fanns. Det är den kritik som vi är intresserade av. En opportunistisk kritik.
Om Vi tror att allting är konstruktioner omfattar det givetvis även kritik. Kritikern konstruerar en text som stabiliseras i relation till ett antal läsare. Läsarnas synsätt påveras eller påveras inte. Så kan grundassemblaget se ut.
Kritikern konstruerar nya förståelser av saker, som kan påverka hur människor interagerar med sakerna. För att bli att uppnå det här krävs att kritiken sprids och stabiliseras i människors medvetande gentemot det som redan finns där. Är kritiken främmande för en persons tankesätt krävs det väldigt mycket kraft för att den ska stabiliseras. När den väl existerar som en tanke måste den leda till en handling i personens interaktion med saken.
Kritik måste oscillera mellan att bekräfta människor världsbild och att förändra den. I båda fallen bygger man något.
Kritiken skapar i bästa fall ett handlingsutrymme som tidigare inte fanns. Det är den kritik som vi är intresserade av. En opportunistisk kritik.
Stabilisering
Vi använder stabilisering som ett nyckelord för hur världen konstrueras. Stabilisering kan ske under längre eller kortare tidsintervaller, men grundprocessen är den samma: något påverkar något annat - en stabil relation upprättas. Alla konstruktioner utsätts för påverkan av olika intensitet. De krafter som håller ihop konstruktionen stabiliserar det. (De som försöker lösa upp konstruktionen destabiliserar det, men det är i grund och botten samma sak). Om krafterna är statiska eller dynamiska spelar ingen roll, inte heller om de ligger utanför eller innanför konstruktionens gräns, eller om de är utbytbara. De ska bara klara ett test för att vara stabilserande: konstruktionen förstärks av deras närvaro.
Även om vi inte vet hur länge krafterna som stabiliserar objektet varar, eller var de kommer ifrån, kan bi nöja oss med att objektet är stabilt för tillfället. Tar vi bort en av fästpunkterna, eller linan så kommer objektet att upplösas. Det räcker i viss mån för att förstå vad objektet är.
En stabiliserande kraft kan vara destabiliserande om man zoomar in på den. När du skjuter ifrån med foten rör du dig bort från ena kanten, dvs destabilserar din relation till kanten, men samtidigt rör du dig mot den andra. De två destabilserande rörelserna agerar tillsammans stabilierande, då de låter dig bebo ett rum som du inte kan befinna dig i utan rörelse.
Rum/objekt byggs upp av intrikata system av stabiliserande och destabiliserande krafter. Förenklat kan man säga att en vägg blir stabilare desto solidare den är. Öppningar såsom fönster kan verka destabilserande, men de stabiliserar samtidigt en relation mellan väggens två sidor. Väggens uppbyggnad skapar ett handlingsutrymme för andra objekt på båda sidor om den: hade den inte varit stabil hade detta handlingsutrymme inte funnits då det t ex hade regnat tegelstenar där.
Ett rumsobjekt utgörs av både stabila gränser och destabiliserande kopplingar utåt. Det är dess specifika konfiguration som ytters stabilserar dess agerande som en sammansatt helhet.
Tänk dig att du flyger drake. Det är starka vindar, och du fäster draken i marken. Linan är stabilserad i relation till jorden och till vinden. Du kan nu röra dig längst linan, hissa upp saker och bebo den.
Även om vi inte vet hur länge krafterna som stabiliserar objektet varar, eller var de kommer ifrån, kan bi nöja oss med att objektet är stabilt för tillfället. Tar vi bort en av fästpunkterna, eller linan så kommer objektet att upplösas. Det räcker i viss mån för att förstå vad objektet är.
Du står på ena sidan av en bäck. Du hoppar över till andra sidan och tillbaka igen. Du skjuter ifrån med ett ben på var sida så att du befinner dig över bäcken trots att bäcken är för bred för dig att stå med ett ben på båda sidorna.
En stabiliserande kraft kan vara destabiliserande om man zoomar in på den. När du skjuter ifrån med foten rör du dig bort från ena kanten, dvs destabilserar din relation till kanten, men samtidigt rör du dig mot den andra. De två destabilserande rörelserna agerar tillsammans stabilierande, då de låter dig bebo ett rum som du inte kan befinna dig i utan rörelse.
Rum/objekt byggs upp av intrikata system av stabiliserande och destabiliserande krafter. Förenklat kan man säga att en vägg blir stabilare desto solidare den är. Öppningar såsom fönster kan verka destabilserande, men de stabiliserar samtidigt en relation mellan väggens två sidor. Väggens uppbyggnad skapar ett handlingsutrymme för andra objekt på båda sidor om den: hade den inte varit stabil hade detta handlingsutrymme inte funnits då det t ex hade regnat tegelstenar där.
Ett rumsobjekt utgörs av både stabila gränser och destabiliserande kopplingar utåt. Det är dess specifika konfiguration som ytters stabilserar dess agerande som en sammansatt helhet.
Subscribe to:
Posts (Atom)